Märkligt, tycker jag, att tandhälsan är en klassfråga i ett land som sverige. På ett sätt kan man se det som ett exempel på hur många andra människor har det kring all form av hälso- och sjukvård och vi kanske behöver detta exempel för att uppskatta och värdesätta den välfärd vi har. På ett annat sätt är det märkligt att det är plånboken som avgör om vi har krya gaddar i truten.
Till viss del rår vi såklart själva för hur tandstatusen ser ut. På samma sätt som vi själva avgör om vi vill leva ett hälsosamt liv som skyddar oss från sjukdom och olycka. Det är ju så himla svårt att ta hänsyn till att mitt beteende, mina val och mitt agerande idag kan påverka mig så drastiskt på sikt. Lite slarvigt borstade tänder idag blir tandlossning om 40 år. Kanske. Kanske inte.
Det hände att jag drömde om att jag drog tungan över tänderna och dom ramlade ur. Så drömmer jag inte längre. Men för vissa är tandlossning något fasansfullt. Som en amputation. För mej är det pengar. Massor av pengar. Och har jag inte pengar så innebär en urdragen tand en lucka i truten. I bästa fall sitter den långt bak och syns inte. Gör kanske inte ens så stor skillnad. Men i sämsta fall sitter den längre fram. Då blir det uppenbart att jag inte har råd att köpa mej en gadd. Då rinner maten ut när jag äter. Då blir det uppenbart.
Uppenbart att det finns olika klasser i Sverige. Att vi har olika förutsättningar. Att vissa har råd, men andra inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar