Jul, jul...

Många runt ikring mej uttrycker ogillande inför julen. För höga krav, för mycket samordning, för stora förväntningar... Jag har aldrig känt så. Vad jag ska göra på julen är kristallklart, det har jag vetat i många år, det är alltid likadant. Att handla julklapparna kan vara en tidspress, men alltid roligt.

Jag är lyckligt lottad. Jag har mångåriga traditioner att luta mej emot, jag har tillräckligt med pengar för att kunna köpa de presenter jag vill utan att behöva ta idiotiska blancolån. Så är det inte för alla. Jag inser det.

Allas fria val

När min pappas farmor blev trött och gammal lurade vi in henne på hemmet. Hon hade ramlat några gånger och min farmor åkte till gammelfarmor varje dag för att titta till henne. Alla var vi oroliga för henne, hon själv var otrygg och besöken kom mer att handla om vård än om samvaro och gemenskap.

I tron att det bara var för några dagar flyttade hon in i ett rum på ålderdomshemmet i byn. Hon sa aldrig ett ljud om att "flytta hem igen". Hon skaffade sig arbete i köket där hon torkade bestick efter varje måltid, hon hade sällskap vid dygnets alla måltider och på morgonen läste någon morgontidningen för henne och hennes vänner. Hon fick ett liv igen.

Rimliga konsekvenser?

Att göra jämförelser av helt olika yrken eller i helt olika sammanhang kan vara dumt eller skapa en jämförelse som egentligen saknar substans. Men. Att en hockeydomare skulle mista sitt jobb, välja att sluta, på grund av ett felaktigt domslut känns lite märkligt. Poliser som tappar humöret på jobbet, som kör för fort eller som utnyttjar den blåvita bilen som taxi hem från krogen får jobba kvar. Läkaren som missar en diagnos, ordinerar fel medicin eller gör en felaktig prioritering får jobba kvar.

Nej, nog måste det finnas andra sätt att hantera domarmissar än att ge domaren foten?
http://www.dn.se/sport/ishockey/domare-sparkas-efter-maltavla-1.1213554
http://www.svd.se/sportspel/nyheter/videodomare-sparkas-efter-stortabbe_5713049.svd

Ensam fredagkväll

Vi kör våra barn på träningar och aktiviteter och jobbar järnet för att hinna hem tidigt på fredagkvällen för en mysig middag och familjehäng framför TV:n. För barnens skull. För familjen.

Barnen drar så fort sista tuggan åkt ner i halsen. Dom ska på disco, hänga med kompisar. Ensamma kvar sitter vi... Vad var det som hände? :-)

Öppna kort SKB!

Håller med de miljöorganisationer som anser att SKB:s forskning bör öppnas fullt ut för granskning! (Från dagens UNT http://www.unt.se/osthammar/skb-anklagas-for-fusk-1126738.aspx)

Besökte, för några somrar sedan, Forsmark och blev då guidad av en representant för SKB på en presentation av tankarna kring slutförvaring av kärnavfall. Det var rena propagandaturen, intrycket var att guiden skulle kunna ha avfallet i sitt eget vardagsrum, så säkert var de tänkta kapslarna som ska skydda oss från det avfall som är livsfarligt i många generationer framöver. Visningen hade kunnat äga rum i vilken diktatur som helst!

Nej, sluta upp med att spinna vidare på en energikälla som skapar avfall långt bortom vår död. Ett avfall som ingen kan ta ansvar för. Och en produktion som kan liknas vid en bomb. En bomb som sannolikt inte smäller? http://www.youtube.com/watch?v=FjuhW-4tyEI

Rör inte min privatekonomi

Om jag vill belåna huset till nock eller om jag vill ta ett blancolån för att köpa nya vinterstövlar eller bleka mina tänder - det ska väl ingen annan lägga sig i!? Är det inte upp till varje person vilken ekonomisk situation man vill sätta sig i, vilka risker man vill ta eller vilken standard man vill leva i?

Nej, jag tycker inte det. Inte när så många individer belånar sig till så stor del att de sedan faller när räntan stiger eller villapriserna sjunker. Inte när det visar sig att bankernas välmående är en så avgörande faktor för ett lands ekonomi att de måste räddas till varje pris. Och då med statliga medel. Med skattemedel. Med mina pengar.

Ruttet!!

Maria Larsson (kd) satt för en stund sedan i morgonsoffan hos SVT för att bemöta kritiken kring hur vi vårdar våra dementa medborgare. Eller inte. Inte som i inte bemöta kritiken och inte som i inte vårdar. Med i soffan satt ordföranden för dementas riksförbund, Stina-Clara Hjulström, och en eloge till henne för att hon behöll fattningen trots det respektlösa bemötandet Maria bjöd på.

Inte allt för sällan upplever jag att politiker, med en hånfull min, tittar ner på människor inom olika verksamheter, när de förklarar att de har fel eller inte förstår. Likaså idag. Man kan tro att kvinnan som representerade de dementa inte är helt opåläst kring hur demensvården ser ut i Sverige. Ändå valde Maria att tillbakavisa kritiken med att det nu är bra att det äntligen har gjorts en central översyn. Äran för den översynen var såklart hennes. Dessutom informerade hon om att mer personal sällan är lösningen på problem som brukare, anhöriga och personal uppmärksammar.

Med livet som insats

Att befinna sig i trafiken känns som det närmaste döden vi kommer i vardagen. Det är här det händer, de olyckor som för alltid kan förändra vårt liv. En olycka med lindriga skador kan innebära värk för resten av livet, skador som ingen ser men som för alltid gör vardagen annorlunda för den som drabbats.

Igår blev en flicka påkörd i Trosa. I lokalpressen rapporteras olyckan under rubriken "Svår olycka i Trosa". I kommentarer till artikeln visar det sig att flickan inte fått några skelettskador eller andra allvarliga skador. Mamman uppmanar oss föräldrar att dra på våra barn reflexvästar i vinterns mörker.

Gamla uvar

Både fotbollen och hockeyn i Sverige har försökt att överleva på de gamla uvarna. Handbollen testade det också. Länge fungerar konceptet men till slut blir stötarna för gamla. Uppgångar bryts och blir till fall - förlusterna blir fler än segrarna. Då kommer nya ledare som testar nya spelare. Såväl supportrar som experter sågar, är tveksamma, vi saknar de kända namnen. Men unga lag vinner till slut stora segrar och med nytt blod kan nya segertåg gå!

För socialdemokraterna slutade segertåget redan förra valet. Nu är ännu en turnering spelats och kanske kommer nu ett uppvaknande?! Kanske vågar den gamla stöten förnya sig, ställa de gamla uvarna åt sidan och lämna plats för modernare tankebanor och nya ideer! Snart presenteras ett nytt lag. En ny tid. Och nya storhetstider!

Ansvarslöst!

Invandningen ligger högt i kurs på min intresselista just nu. Valet vi lämnat bakom oss visade sej handla mycket om det. Eftersom jag personligen inte alls kommer i kontakt med själva invandringsprocessen, hur vi behandlar de människor som kommer, så jag har dålig koll på hur det verkligen fungerar. På samma sätt som många som inte varit i kontakt med processen kring sjukdom i Sverige verkar tro att det system som sjuka i Sverige kan luta sej mot är ett trygghetssystem fortfarande. Jag upplever att det är en vanlig uppfattning att de flesta är simulanter och att det är viljan att arbeta det är fel på, inte förmågan. Nåja, jag ska inte fastna i den häxjakt som jag upplever att vi ägnar oss åt kring de sjukskrivna, jag ska återgå till invandringen.

Jag har trott att vi tar emot flyktingar på ett humant sätt. Att vi ser dem som människor, att vi behandlar dem respektfullt och försöker ge dem en trygg tillvaro att läka i. Läka för att kunna åka tillbaka till sitt hemland, eller läka för att fungera i vårt samhälle.

Dagens önskan

Botaniserar bland utbudet av museer i Stockholmstrakten. Önskar att de öppna portarna vore åter, att kassorna är stängda och att jag därmed åter lommar in på platser jag inte tror att jag vill se!

Fast i hemlöshet eller fri

I Uppsala ska antalet sängar som erbjuds de hemlösa bli fler i vinter. Kommunens flerstegsboende ska utökas med 20 sängar och ingen som inte vill sova ute ska därmed behöva göra det enligt Stig Rådahl (m) som är ordförande i kommunens nämnd för vuxna med funktionshinder.

Jag har, kring Vaksala Torg i Uppsala, i många år sett människor i vad jag ofta kallar utanförskap, människor som inte ser ut att ha tillgång till daglig dusch, möjlighet att tvätta sina kläder eller verkar ha tillgång till grundläggande sjukvård. Kalla nätter kan jag hitta män sovandes i parkeringsgarage eller i trappuppgången då jag själv var på väg hem, in, i min varma lägenhet.

Var fjärde utsatt för brott

Högt upp på listan över dagens nyheter ligger den om Bråttsförebyggande rådets (BRÅ) rapport som redovisar att var fjärde svensk utsattes för brott under 2009. Rapporter liknande denna redovisas regelbundet i våra medier och jag är förmodligen inte den enda som får uppfattningen att brotten ökar, att vårt samhället blir hårdare, farligare och att det är rimligt att känna en ökande osäkerhet och rädsla.

Statistik är ofta siffror och diagram. Lätta att läsa och de torde tala sitt tydliga språk. Så är det inte. Aldrig. Inte någon statistik. Statistiken bygger på antaganden och olika omständligheter. Det är sällan lika lätt att förstå data bakom statistiken som att läsa de grafiska bilder som sammanfattar statistiken och de flesta av oss dyker sällan ner i den.

I huvudet eller huvudlöst

Sverigedemokraternas intåg i maktens centrum i sverige känns, för mej, olustigt. Inte för de som klev i på Rosenbad, inte för det utrymme som ges i medier eller i de debatter som erbjuds oss väljare. För det faktum att det finns en inte obetydlig mängd svenska medborgare som faktiskt röstade på dom. Människor som med sin röst visat att sverige är ett land för utvalda människor. Som visar att en människa som går igenom kontrollen som svensk har ett större värde som människa. Har rätt till vårt trygga samhälle, våra värderingar och vår gemenskap.

Även om det nu funnits tid för att låta årets valresultat smälta in så inser jag att jag fortfarande förnekar det som hänt. Att jag försvarar det med tanklöshet, missnöjesyttringar över sin egen situation eller avundsjuka. Jag vill inte tro att det var allvarligt menat, det där att lägga sin röst på ett parti som Sverigedemokraterna. Att det gjordes av impuls och tanklöshet, att det inte kan finnas så många människor i vårt land som delar partiets grymma värderingar.

Ner med monarkin!

Läser en rad recensioner om "skandalboken", om den motvilliga monarken Carl XVI Gustaf och blir lite förbryllad över de mänskliga drag som vår regent verkar ha. Är han en vanlig människa? Jag, som aldrig har lyckats förstå vitsen med det kungahus som vi lyxar till oss med, kommer ändå på mej med att vara intresserad av den här boken. Kanske för att han själv inte verkar helt bekväm med dess innehåll och att den har kommit ut. Kanske för att jag ser det som lite skatteåterbäring att få insyn i det hem som jag är med och slantar upp underhåll till. Eller så är det så att jag lockas av kungligt skvaller precis som de flesta andra?

Jag väljer att tro att det beror på något av de tidigare "kanskena". När kronprinsessan vigdes i somrars blev det så uppenbart att det är mer vanligt än ovanligt att vara intresserad av kungahuset. Att bröllopet lockade personer som jag känner, som jag aldrig kunnat föreställa mej sitta i flera timmar framför tv:n och suga i sig tal och vackra klänningar.