Många runt ikring mej uttrycker ogillande inför julen. För höga krav, för mycket samordning, för stora förväntningar... Jag har aldrig känt så. Vad jag ska göra på julen är kristallklart, det har jag vetat i många år, det är alltid likadant. Att handla julklapparna kan vara en tidspress, men alltid roligt.
Jag är lyckligt lottad. Jag har mångåriga traditioner att luta mej emot, jag har tillräckligt med pengar för att kunna köpa de presenter jag vill utan att behöva ta idiotiska blancolån. Så är det inte för alla. Jag inser det.
Skilsmässorna skapar jular av typen "varannan". Varannan jul med mamma, varannan jul med pappa. Julen ska dessutom vara perfekt så med det målet i sikte sätts barnen på en gigantisk hög av julklappar vilken möjligen blir en prestigekamp mellan mamman och pappan. Barnen får ingen tradition, möjligen en varannanårstradition och det är inte märkligt om de upplever julen som enbart jobbig.
Dessutom tar vi något ifrån barnen. Känslan över att längta efter något, känslan av att få vänta. Den natt jag vaknade och måste tända lampan för att se om det verkligen var sant, sant att jag hade fått den där bandspelaren som jag drömt om. Den natten finns inte för skilsmässobarnen. Kanske inte för de andra heller. Tryggheten i att veta exakt vad som händer på julen, det är det samma som hände förra julen och julen före det.
Jag upplever att spänningen med julen är borta. Inte bara för oss vuxna. Utan även för barnen. För mig, som älskar julen och som alltid inväntat den med ett mysigt pirr i magen, känns det som en stor förlust.
Jag sörjer julen. Men längtar ändå lite efter tomten :-)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar