Jag antar att det är så våra politikers avtal ser ut. Jag har en del ideer om varför, men när det nu ifrågasätts när det finns personer som väljer att inte ta annan anställning, eller ens har hittat någon intressant att söka, då undrar jag om det är personen i sig som gör fel. Eller om det är avtalet som erbjuds våra politiker som är det.
Sannolikt är det inte många som skulle sumpa den garanterade lönen för en lägre sådan och arbetstider att passa. Det kan finnas anledning att tro att politiker ändå är som människor är mest, att vara frånvarande från en arbetsmarknad i många år stänger en hel del dörrar. Beroende av vilket yrke politikern lämnade är det möjligen så att frånvaron gjort individen på efterkälken och mindre attraktiv inom sitt yrke. Möjligen har den lönegaranti som ges ett högre värde än den lön som erbjuds för det yrke som personen lämnade.
I TV-soffan resonerade vi här hemma om det inte skulle kunna räcka med en garantilön för en begränsad tid. Säg en mandatperiod. Har frånvaron från mitt yrke gjort mej mindre värd och attraktiv har jag ju då möjlighet att utbilda mig under min lönegarantitid. Våra meningar gick lite isär. Vi funderade själva på hur vi skulle resonera. Skulle vi anställa en nyutexad ingenjör som är 50+?
Kan det vara så att det är avtalet som bör ifrågasättas istället. Om det är orimligt att erbjuda den lönegaranti som ges idag. Om det ändå skulle vara så attraktivt att hoppa av sin "privata" karriär och yrkesval för att satsa på en tid inom politiken. En tid som i de flesta fall inte är garanterad mer än fyra år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar