När ungdomars kraft att ta sig in på arbetsmarknaden sinar funderar vi vad som behöver göras? Hur mycket pengar ska vi satsa och på vad för att få ut ungdomarna i arbete?
Min erfarenhet är att utbildning är en färskvara. Efter år av arbetslöshet kommer ansökan långt ner i intressehögen hos arbetsgivaren även om utbildningen i sig är efterfrågad. När jobben som systemutvecklare var få i början av 2000-talet kom många ansökningar från unga personer som lämnat sin systemvetarutbildning för en tid sedan. Ändå var få beredda att ta ett jobb som inte satte dem i kodknackargänget. På min arbetsplats rekryterades en sådan kille till vår supportavdelning. Ingen programmering, bara felsökning och arbetslivserfarenhet.
Det gäng som nu sitter utan jobb men med en utbildning i bakfickan, hur länge håller deras utbildning. Vilket bäst före datum gäller för dom? Och hur kräsna är det i sina val om jobb? Är dom kräsna om jobben? Är dom kräsna om inkomsten? Idag krävs en skaplig sudd i ingångslön för att klara den levnadsstandard som många ungdomar är vana vid. För många räcker det inte med pengar till hyra, försäkring, tv-licens och el. Det ska räcka till smartphones som är dyrare än vad många arbetsplatser anser sig vilja betala för, tillhörande abonnemang, TV-underhållning utöver basutbud osv. Sådant som vi föräldrar har försett våra barn med, sådant som blivit en standard svår att vara utan.
Frågan är om våra barn längtar bort tillräckligt mycket för att skapa sig ett eget hem med allt för låg ekonomisk standard? Har vi möjlighet gjort livet hemma för enkelt, för fritt, för förmånligt för att längta bort. När jag själv flyttade hade jag inte många slantar över, men att få ha ett eget, att få komma hemifrån var en så stor vinst i sig. Det gjorde inget att jag inte köpte kläder på över ett år. Inte för att jag var osams med mina föräldrar utan för att jag ville ha ett eget liv.
När våra ungdomar inte får jobb flyttar dom sannolikt inte heller hemifrån. Att ha ekonomiska svångremmar som incitament fungerar inte om det inte är föräldrarna som drar åt dom. Vad blir våra barn för individer om de bor hemma "för länge". Vad kan vi föräldrar göra, vad kan samhället bistå med?
Ansvaret i att se till att få ett arbete kanske inte helt kan läggas på en 16-åring när denne ska välja utbildning. Det kan vara lätt att ha en övertro till den egna förmågan och att tro att utbildningsplatser på något sätt har en förankring i vilka arbeten som kommer att finnas tillgänglig den dagen studierna är slut. När vi erbjuder samhällsbekostad utbildning för stylister för fler individer på ett år än vad det sammantaget någonsin funnits arbeten undrar jag om inte samhället har bundit ris åt egen rygg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar