Alla människor har en dålig dag på jobbet. Alla människor har sämre perioder, tider när arbetslusten inte ligger på topp, tillfällen när produktiviteten sjunker och stunder då inspirationen uteblir.
Få yrken har sådan direkt påverkan med långsiktiga konsekvenser som de som undervisar våra barn. De som ska skapa intresse, sug efter att veta mer, lust att lära sig mera, utforska och skapa vilja att vidareutvecklas. De som ska utmana, göra det tråkiga intressant och skapa förutsättningar för en livslång utveckling, förmågan till samarbete och empati.
Jag har, lite på håll, följt rapporteringen kring utredningarna för barn som placeras i särskola. Det talas om allvarliga brister och om att det kan finnas barn som helt felaktigt placerats i särskoleklasser. I vår skola finns något som kallas "Studion", en miljö med färre barn och fler vuxna. En miljö där tempot är lite lägre för de som inte fungerar i klassrummet.
Det får mej att fundera lite. Jag undrar, kan det vara så att behovet av en annan undervisning än den i "det vanliga klassrummet", egentligen beror på någon annan än den elev som man tvingas hitta andra lösningar för? Kan det vara så att en person som ska leda 20-30 barn och ungdomar genom skolan måste vara av en viss kaliber för att det ska passa de olika individer som våra barn är? Kan det vara så att det finns lärare som inte fungerar i klassen och elever som får betala priset? Kan det vara så att det egentligen inte finns någon som fixar ett sådant uppdrag?
Med individuella utvecklingsplaner och en skola som ska passa alla, är det då möjligt att ge alla barn det utrymme som krävs, den uppmärksamhet, det stödet? Klasserna är större nu än när jag själv gick i skolan, ändå var skolan då inte alls så individuell som den försöker vara idag.
Bör kanske klassens storlek avgöras av den enskilda lärarens förmåga? I vår skola fylls klassrummen till bristningsgränsen, det fysiska utrymmet är långt ifrån tillräckligt för en fungerande arbetsmiljö men kanske är det inte det största problemet? Kan det vara så att barns behov av särskilda lösningar är ett symptom på ett mycket större problem? De barn som utreds för särskola eller som placeras i mindre grupper är kanske ändå barn som får någon form av chans, kan det finnas barn som försvinner, som inte märks, som går genom skolan osynliga? Barn som blir vuxna utan den lärglädje och utvecklingslusta som kommer att krävas för att de ska få ett långt och inspirerande arbetsliv. De som inte får samma chans.
I DN:s artikel http://www.dn.se/debatt/barn-placeras-felaktigt-i-sarskolan-av-kommunerna rapporteras om barn som felaktigt placeras i särskolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar