Jag kommer ihåg gängbildningarna och grupperingarna bland tjejer när jag gick i skolan. Det var på mellanstadiet som man från dag till annan stod i centrum, i utkanten eller helt utanför. Det bevakades positioner och det krävdes ständig närvaro för att inte slinka ut från gänget. En helg kunde förändra allt, några av tjejerna hade gjort nåt tillsammans och plötsligt hade en grupp bildats som inte hade utrymme för fler.
Vår äldsta tjej har just börjat på högstadiet och reglerna är lite annorlunda nu. Sociala medier används flitigt för självkritik och känsloyttringar. Ingen tycker om mej, alla hatar mej, jag älskar dej... Inlägg i den stilen flödar och svaren hanteras med värme eller total kyla. Med tysta leken låter man varandra förstå att någon inte är önskvärd idag, tidigt på plats i skolan för att hitta någon att hänga med och någon att ta avstånd ifrån.
Inte undra på att tjejerna får ont i magen och för mej som har äran att få delta som vän i några bilddagböcker och som läsare i tonåringars bloggar river maktlösheten och villrådigheten i själen.
Varför kan inte tjejer gilla alla, låta bli att hata eller älska, vara raka med hur de uppfattar varandra och låta bli att konspirera och uppvigla? Jag uppfattar att spelet har startat några år senare än vad det gjorde när jag gick i plugget, men spelet är argare, elakare och mer utstuderat. De sociala medierna utgör den perfekta platsen att utöva "gilla och hata" på. Att beskriva sin ensamhet i syfte att få smickrande och bekräftande kommentarer och att kommentera dessa med uttryck som tydligt beskriver vilken status "kompisen" har idag.
Tjejer som beskriver att dom inte har något att leva för, att ingen älskar dom, att dom snart inte orkar längre. Vi föräldrar har lovat varandra att vi ska kontakta varandra rörande våra barn, men det är egentligen inte så lätt. Att kontakta en förälder och fråga "hur mår ditt barn egentligen", "jag har läst ditt och datt på hennes bilddagbok" sitter hårt inne. Dels därför att jag faktiskt fått förtroendet att läsa den här bilddagboken, dels därför att en förälder inte sällan tar ett sådant samtal som kritiserande mot föräldrarskap och uppfostran och, kanske framförallt, för att det är så himla personligt. Så nära individen. Så inom den ytterst personliga sfären.
Men om jag väljer att vara tyst och bara fortsätta iaktta, om berättelserna jag läser inte bara är ett drag i det sociala spelet i umgänget för en tonåring idag, om det faktiskt är sant. Om det är så att den här tjejen inte orkar längre. Om.
Läs om unga och sociala medier i dagens DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/tv-tittandet-minskar-bland-unga-1.1195657
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar